Året som gått 2007 !

Ett år har återigen gått.

Just var det sommar och nu är det redan jul, sen kommer nyår och så är ett helt år till ända.

Det här året har varit bättre än 2006, för Shakira har blivit spårningschampion och klarat av jaktanlagsprovet, tack vare min goda vän Eva-Lisa Granholm (Kennel Tollerbay).

Jag hade väldigt lågt hemoglobin (HB) i maj, blodvärdet var mellan 80 och 90. Nu är det lite bättre, för senaste jag tog blodprov var hemoglobinet uppe i 103.

Jag känner mig mycket bättre nu, men jag tror att jag haft lågt blodvärde i hela mitt liv. Eva-Lisa hjälpte mig med anlagsprovet och träningarna började redan i februari.

Jag for till Södra Vallgrund och till Replot, så hon fick jaktträna med Shakira.
Det var väldigt givande både för mig och Shakira att vara med på hennes jaktträningar.

I april var det jaktkurs i Jakobstad, men tyvärr hade Shakira löptid just den helgen, så min vän i Replot tog hand om henne och själv for jag på jaktkurs, men det var inte lika givande, att vara utan hund.

Hoppas Shakira inte löper nästa gång det blir jaktkurs!
Både maj och juni var intensiva månader för Shakira och mig, för då var det väldigt många matchshower och lydnadsprov.

Shakira vann t.o.m. matchshowen i Närpes, BIS 1, tillsammans med duktiga juniorhandlern Alexandra Hoffman.

Många juniorhandler tävlingar på matchshower vann Alexandra med Shakira, det var väldigt kul.
Alexandra tävlade också med Shakira på några lydnadsprov, men blev det inte så bra resultat för det verkade som om Shakira inte skulle vilja vara i lydnadsringen, för hon var så försiktig.

Så blev det den 5 juni och Eva-Lisa och jag for på anlagsprov till Iittala. Det var Flatcoated Retriever föreningen som arrangerade anlagsprovet.

Mina känslor var blandade när vi for på morgonen, för jag visste ju att Shakira hade vägrat ta kråka så många gånger tidigare. Skulle hon nu göra likadant som tidigare eller skulle hon, med Eva-Lisa som förare, fungera och plocka in kråkorna?

Vattenarbetet gick bra som vanligt, men då kråkorna skall plockas in från sökrutan, gick jag och gömde mig, för jag vågade inte titta mer.

När Eva-Lisa kom med Shakira lyste hon som en sol och sa att det hade gått som på räls. Shakira hade plockat in kråkorna en efter en och jag kunde nästan inte tro att det var sant. Nu efteråt skulle jag gärna ha velat se på då hon arbetade, men jag hade nerverna på utsidan just då.

Nu visste jag att Shakira skulle klara anlagsprovet, för momentet med kaninen, har aldrig varit något problem.

Då hon kom med kaninen, rann glädjetårarna ner för mina kinder, 4 års plåga att få Shakira igenom anlagsprovet var över och resan hem från Iittala kändes inte alls lång.

Det var bara glädje över att Shakira klarat sig så bra tillsammans med Eva-Lisa.
Sen dess har jag varit på två jaktprov och det gick inte så vidare. Det första provet var varken jag eller Shakira förberedda på.

På det andra kom jag och Shakira inte riktigt överens för jag var väldigt nervös. Jag var så nervös, att jag inte hade kontroll över mig själv. Min nervositet måste jag ta itu med om jag skall fortsätta på gå på jaktprov.

I höst fick Shakira problem med huden, som började klia. Det började med små sår över hela kroppen och veterinären, som vi besökte, hade aldrig sått något liknande. Shakira fick kliande prickar över hela huden.
Veterinären tog ett hudprov och skickade det till Helsingfors. Svaret visade att Shakira hade fått matallergi, så nu äter hon allergi foder.

På samma gång som hon var nersövd, för att provbiten skulle tas, passade vi på att röntga Shakira, för jag ville veta hur långt hennes spondylos hade gått. På röntgenplåtarna syntes att hela ryggradens kotor var fastvuxna och att spondylosen håller på att växa ända ut till nacken och det var inget roligt att se.

Men det konstiga är, att Shakira är samma hund nu, som innan jag röntgade henne. Hon springer upp och ner i dikena som förr, det verkar inte vara något hinder för henne att springa på hursomhelst.
Men någon gång kan hon pipa till, men det är sällan.
Jag hoppas kunna fortsätta att arbeta med Shakira och att vi ska kunna delta i Working Test, för det vet jag att hon vill. Hon blir alltid så ivrig, när jag tar fram en dummy, att hon klapprar med tänderna. Men allt det vi skall göra i framtiden, ska vara på hennes villkor och inte mina.

Det värsta som hände 2007 var nog då min kusins hund dog. Hon fick sin valp i våras och i höst dog den. Den hann bara bli ett halvt år och tomhet och saknad efter valpen är stor. När jag hörde att hunden hade dött, verkade Shakiras spondylos och matallergi, som bagateller.

Det blev en lång årsberättelse det här, men det har varit ett händelserikt år, som jag ser tillbaka på med tacksamhet.
Vi tar nya tag nästa år.